Igår hade jag äran att vara fotograf och filmare på det stora kadriljmästerskapet. Eftersom jag tillhör en klubb vid namn Rainbow Dragons, som för övrigt vann mästerskapet, föll det sig naturligt att den efterföljande filmen skulle handla om den. Glöm inte att nominera mig till årets bästa filmregissör. VI MÖTS SNART IGEN.
0 Kommentarer
I förrgår när jag, Calle och Michelle uppfann en uthållighetstävling började vi experimentera med vad vissa färdigheter faktiskt innebär. Vi gjorde några intressanta upptäckter som bara vi tycker är intressanta och därför tänker jag inte berätta om dem. Något jag dock funderat på länge är om hoppa-färdigheten är så bra som alla verkar tro. Borde man inte rimligtvis förlora tid om man hoppar högre och längre? I så fall vore ju mindre hoppa-färdighet att föredra, förutsatt att man inte är en snubbel-expert. Jag och Calle har planer på att lösa detta mysterium och bli rika. Vi vill även utforska hur lönsamt det är att ha en hög disciplin, men inte idag för jag ska få besök. Skulle ditt liv (eller din tävlingsoutfit) förändras om "hoppa" visade sig bidra till långsamhet?
Vilken färdighet prioriterar du förutom rida och snabbhet? Jag bara måste dela med mig av min första förstaplats på superlänge! DET ÄR ETT MIRAKEL. Jag må ha laggat lite eftersom jag filmade, men det kändes inte märkbart mer än vad datorn brukar göra i championat. Nu ska jag krama 10 främlingar och 5 vänner innan dagen är slut. Gör det du också. Om det är någon jag saknar av mina forna hästar så är det Sulis. Han var en kamrat, en broder - en vän. På sina ädla och lagom fungerande ben brukade han och jag susa fram. Han var inte den bästa men han var fullt duglig. I snällhet vann han alla tävlingar bara genom sin existens. Det var innan han gav sig av. Det jag saknar mest med Sulis är hans fiktiva personlighet som verkligen skrek av dumdristighet. Ja, Sulis var som Oldis fast värre. Han var helt förlorad i världen och i sitt eget drömrike var han en obesegrad superhjälte som skulle rädda alla salsaflaskor. De valpiga ögonen och oskyldiga näsborrarna kommer för evigt att finnas på min näthinna. Jag minns hans skönhet, elegans och fantasi. "Sulis är ju ung och kass på det mesta men det har jag överseende med eftersom han är både gullig och snäll. Han är mycket social och går bra ihop med allt från barn till björnar. " - Gammelbloggen 2013-07-09 Sulis var ingen tävlingshäst. Tvärtom brukade han medvetet sakta in och låta alla andra vinna. Det gick inte att argumentera med honom i det tillståndet. Jag lärde mig snart att hålla honom inomhus och låsa dörren. Lydnaden var det egentligen inget fel på, utom när det kom en ekorre eller en människa eller en häst eller en spännande vindpust från norr. Då vaknade Sulis äventyrsinstinkter som var djupt rotade. Känslan av att Sulis inte riktigt passade mig kom ganska tidigt, men jag valde att förneka den. Varje gång jag red honom var jag i förnekelse. Jag blundade och blundade, tills vi sprang in i ett staket. Det gav mig en hjärnskakning vilket jag inte rekommenderar. Efter händelsen blev jag tvungen att tänka om, inte bara för min utan även för Sulis säkerhet. Jag gick ut på stranden i Fort Pinta och släppte honom fri. Han simmade ut i havet och blev en sjöelefant. Det var sista gången jag såg honom. När saknaden efter Sulis är som värst tänker jag på hur ofta han var dålig i magen. Det var ett brunt helvete som jag ska bespara dig detaljerna från. Ibland går det dock inte att lindra smärtan. Då rider jag till horisonten och ropar, men det enda jag får är kommentarer från främlingar om att jag är vansinnig. Jag har fått fast anställning som Rainbow Dragon's fotograf! Mitt uppdrag är att väcka liv i det uråldriga fotoalbumet som uppdaterades senast i februari. Följ min kamp på denna sida.
Ibland behövs Monsters lugna själ för att lugna min... mindre lugna själ. Studera tråkbilderna och lägg märke till hur PERFEKTA vi är för varandra. Du måste erkänna att jag och bara jag är den som passar bäst ihop med denna ståtliga häst.
Ingen annan!!!
Klubben Ruth anslöt sig till heter Rainbow Dragons. Det är en färgglad klubb som kanske inte matchar hennes traditionella klädkod. För dig som inte vet går Ruth aldrig runt i färgglada kläder utom ibland. Men den 17-åriga flickan förklarar att hon är färgglad på insidan. - Jag brukar inte kolla där så ofta men jag har sett nyanser av både blått, gult och lila. Rainbow Dragons ägs av Felicia Darkfall som är en man. Han är stolt skapare till sin klubb och säger att den förkortas RD. RD står alltså inte för "rullande djurmat" som man tidigare trott. Enligt skaparna själva är Rainbow Dragons en glad och trevlig klubb som älskar att hitta på saker tillsammans. Samtliga medlemmar tycks hålla med.
- Vi äter barn, förklarar sekreterare Rebecca Darkfall. Ibland har vi kadriljer också. Idag hade jag och Tove roligt med översiktskameror. Vi ville utveckla den klassiska bugghoppningen ("fyllohoppning") i ridhuset till något mer, så vi gjorde det. Här är varianterna vi lekte. VARIANT 2 Om man inte vill ha en specifik plats som mål, kan man fokusera på att helt enkelt springa längst (i blindo). Man följer då vägen, vänster eller höger om ridhuset och hoppas på att inte springa av den. Som Fido.
VARIANT 4
Samarbeta genom att en person förvandlar sig till instruktör och den andra förvandlar sig till hund. Instruktören ger instruktioner som hunden lyder blint. Hunden börjar med att springa till kameran i A-delen innan tävlingen startar, medan instruktören stannar i B-delen för att dela ut order. Även här borde man ha förbestämda mål. Det kan vara exempelvis "hoppa så många hinder som möjligt med hjälp av instruktören" eller "inte bli förbannad". Tänk på att det är en väldigt kort tid man har på sig. På "om mig"-sidan finns information om alla mina hästar utom Fido. Och ponnyn. Och några till. Nu till frågan. Om du var en av mina hästar, vilken skulle du vara?! För att underlätta för latmaskar har jag sammanfattat mina hästars egenskaper i listor. Ifall det är något ord du inte förstår, använd denna sida.
VARNING! Se upp för att begränsa din personlighet - den är nämligen inte skriven i sten. Själv är jag lik Oldis och Fido, lite Majsan och lite Freddy... samt lite lik Syster och Monster.
Om du var en av mina hästar, vilken skulle du vara?! För fem år sedan hände något obegripligt. Min älskade mamma försvann. Hon lämnade Jorviks marker på sina ädla ben, för att aldrig mer återvända. Tills nu. För två månader och tio dagar sedan tog hon steget tillbaka till verkligheten. Idag är vi oskiljaktiga. Egentligen lämnade mamma aldrig Jorvik. Hon bodde i en silo, men det räknas inte. Att det var något särskilt med silon visste jag hela tiden, dock utan att kunna sätta fingret på vad. Funderingarna kretsade främst kring atombomber, pyramider och tidsmaskiner. Jag var en envis dotter som letade i åratal efter min mamma; jag flög över haven och grävde under marken, men utan framgång. När jag red över Atlanten upptäckte jag mina fysiska begränsningar. Fem år senare fann jag mammas vykort i klocktornet - svaret på alla mina funderingar. Jag red omedelbart till silon för att slå ihjäl henne. Under det tappra äventyret, som gick via ett rör och uppför ett rep, fick jag användning för min inre apa. Till slut nådde jag mitt mål. Mamma var sig lik. Hennes ädla tapperhet kombinerat med dramatiska och överdrivna läggning var som att få en fisk i ansiktet. Som jag hade saknat hennes neurotiska tillstånd. Jag hade saknat hennes charm och alla andra magiska egenskaper som jag, tack vare genetikens under, har tillåtits ärva. Nu behöver jag inte längre känna mig ensam och annorlunda i en värld av mentalt stabila människor. Jag har funnit min skapare. Fenomenet statistik gör mig bara förvirrad. Jag är medveten om att den kan gå lite upp och ner, särskilt i början. Min är dock en extremist i sitt slag. Positivt är att den bidrar till konstant spänning.
|
Hej :DMitt namn är Ruth och jag är en 20 år gammal SSO-veteran. Jag är en bloggare (!!!), resten kan du läsa -> HÄR <- Arkiv
Augusti 2017
Kategorier |