Om det är någon jag saknar av mina forna hästar så är det Sulis. Han var en kamrat, en broder - en vän.
På sina ädla och lagom fungerande ben brukade han och jag susa fram. Han var inte den bästa men han var fullt duglig. I snällhet vann han alla tävlingar bara genom sin existens. Det var innan han gav sig av.
På sina ädla och lagom fungerande ben brukade han och jag susa fram. Han var inte den bästa men han var fullt duglig. I snällhet vann han alla tävlingar bara genom sin existens. Det var innan han gav sig av.
Det jag saknar mest med Sulis är hans fiktiva personlighet som verkligen skrek av dumdristighet. Ja, Sulis var som Oldis fast värre. Han var helt förlorad i världen och i sitt eget drömrike var han en obesegrad superhjälte som skulle rädda alla salsaflaskor. De valpiga ögonen och oskyldiga näsborrarna kommer för evigt att finnas på min näthinna. Jag minns hans skönhet, elegans och fantasi.
"Sulis är ju ung och kass på det mesta men det har jag överseende med eftersom han är både gullig och snäll. Han är mycket social och går bra ihop med allt från barn till björnar. "
- Gammelbloggen 2013-07-09
Sulis var ingen tävlingshäst. Tvärtom brukade han medvetet sakta in och låta alla andra vinna. Det gick inte att argumentera med honom i det tillståndet. Jag lärde mig snart att hålla honom inomhus och låsa dörren. Lydnaden var det egentligen inget fel på, utom när det kom en ekorre eller en människa eller en häst eller en spännande vindpust från norr. Då vaknade Sulis äventyrsinstinkter som var djupt rotade.
Känslan av att Sulis inte riktigt passade mig kom ganska tidigt, men jag valde att förneka den. Varje gång jag red honom var jag i förnekelse. Jag blundade och blundade, tills vi sprang in i ett staket. Det gav mig en hjärnskakning vilket jag inte rekommenderar. Efter händelsen blev jag tvungen att tänka om, inte bara för min utan även för Sulis säkerhet. Jag gick ut på stranden i Fort Pinta och släppte honom fri. Han simmade ut i havet och blev en sjöelefant. Det var sista gången jag såg honom.
När saknaden efter Sulis är som värst tänker jag på hur ofta han var dålig i magen. Det var ett brunt helvete som jag ska bespara dig detaljerna från. Ibland går det dock inte att lindra smärtan. Då rider jag till horisonten och ropar, men det enda jag får är kommentarer från främlingar om att jag är vansinnig.
"Sulis är ju ung och kass på det mesta men det har jag överseende med eftersom han är både gullig och snäll. Han är mycket social och går bra ihop med allt från barn till björnar. "
- Gammelbloggen 2013-07-09
Sulis var ingen tävlingshäst. Tvärtom brukade han medvetet sakta in och låta alla andra vinna. Det gick inte att argumentera med honom i det tillståndet. Jag lärde mig snart att hålla honom inomhus och låsa dörren. Lydnaden var det egentligen inget fel på, utom när det kom en ekorre eller en människa eller en häst eller en spännande vindpust från norr. Då vaknade Sulis äventyrsinstinkter som var djupt rotade.
Känslan av att Sulis inte riktigt passade mig kom ganska tidigt, men jag valde att förneka den. Varje gång jag red honom var jag i förnekelse. Jag blundade och blundade, tills vi sprang in i ett staket. Det gav mig en hjärnskakning vilket jag inte rekommenderar. Efter händelsen blev jag tvungen att tänka om, inte bara för min utan även för Sulis säkerhet. Jag gick ut på stranden i Fort Pinta och släppte honom fri. Han simmade ut i havet och blev en sjöelefant. Det var sista gången jag såg honom.
När saknaden efter Sulis är som värst tänker jag på hur ofta han var dålig i magen. Det var ett brunt helvete som jag ska bespara dig detaljerna från. Ibland går det dock inte att lindra smärtan. Då rider jag till horisonten och ropar, men det enda jag får är kommentarer från främlingar om att jag är vansinnig.