|
Vaknade till en härlig eftermiddagslampa idag och kände att livet var värt att leva. Hädanefter kommer denna blogg att utgöra provisorisk terapi. Det knepiga är att blogga på ett sätt som ger livet mening, men inte så mycket mening att det utgör merparten av vad som är värt nåt i livet. Har redan failat på nummer 2.  Idag så kom det hästar! Onsdag, onsdag, min lyckodag. Det är givet att jag ska köpa den rödsvarta, eftersom jag fortfarande vägrar släppa min snuttefilt, dvs. färgen röd. Det är tragiskt att hästarna inte kan springa snabbare än vad som fortfarande borde klassas som långsamt. Att vara snabbare än de Jorvikiska ponnyerna är ingen bedrift.  Kolla vad söt Majsan har blivit efter originalhäst-uppdateringen. <3 En sak stör jag mig på med weebly. Det går inte att göra överstruken text?! Och jag som älskar överstruken text. Men nu listade jag åtminstone ut hur man gör undertext till bilder. Ett steg närmare världsherravälde.  HALLÅ. Notera att texten på sidan säger att jag fortfarande är 17 år. Jag önskar verkligen att det kunde kännas så inombords också, för 17 var en helt okej ålder faktiskt. Både 16 och 17 var relativt trevliga åldrar, det har jag för mig, men jag är ju halvt dement så eh, glöm det. JAG HAR VARIT BORTA. Efter en nostalgitripp på archive.org (bästa sidan) råkade jag i mitt mest egocentriska ögonblick surfa in på den här bloggen. Mitt inre gose-hjärta började genast skutta och genomföra avancerad känslomässig akrobatik. Därför skriver jag nu ett inlägg. Det är idiotiskt. Slå mig.  Häromdagen träffade jag en trevlig person. Överväldigande trevlig var hon egentligen inte, men ändock en person, så det blir halvt rätt i alla fall. Detta skedde förresten på SSO! Jag var på väg med mitt fiskespö i högsta hugg, och min arma krake till häst, för att dräpa några fiskar. Hade just passerat James gamla vind, om någon mot förmodan skulle bry sig om min lokalisation. JAG TRÄFFADE DEN HÄR TJEJEN. Minns inte hennes namn (EDIT: Hannah Lionnose), men det är irrelevant. Vi blev kompisar!!! Först fick jag äran att följa henne heeela vägen till Fort Pinta och träffa hennes blyga kamrat. Därefter uppstod någon slags halv-bekantskap som jag så saknat från gamla SSO-dagar. Det var ingen kärlek vid första ögonkastet, naturligtvis, men det funkade. Vi hade trevligt. Åtminstone jag hade det, så att säga... Sedan blev jag irriterad för en grej och stack.   Hannah (vänster) och Scarlett (höger) och Isebell Figg (ännu mer höger) Här är mitt alldeles egna bildspel, mobba inte! För att sammanfatta livet: Har faktiskt hängt på SSO nu ett tag. Eller hängt och hängt, jag har enbart trampat runt och gjort hjärndöda uppdrag under någon slags illusion att jag gillar det. Givetvis gillar jag inte att göra hjärndöda uppdrag. Men det är ett bra sätt att fördriva tiden på om man är deprimerad, orkeslös och/eller lyssnar på en sån där podd, vilket är mitt nyfunna intresse (eller snarare enda intresse (eller snarare tvångsbeteende (</3))). Har även funderat på att sälja fem av mina hästar. Lucy får inte bestämma! Tack för mig. Jag kommer nog inte skriva igen.   Igår hade jag äran att vara fotograf och filmare på det stora kadriljmästerskapet. Eftersom jag tillhör en klubb vid namn Rainbow Dragons, som för övrigt vann mästerskapet, föll det sig naturligt att den efterföljande filmen skulle handla om den. Glöm inte att nominera mig till årets bästa filmregissör. VI MÖTS SNART IGEN.  I förrgår när jag, Calle och Michelle uppfann en uthållighetstävling började vi experimentera med vad vissa färdigheter faktiskt innebär. Vi gjorde några intressanta upptäckter som bara vi tycker är intressanta och därför tänker jag inte berätta om dem.  Ruth och Calle experimenterar.  En pil i fjärran. Något jag dock funderat på länge är om hoppa-färdigheten är så bra som alla verkar tro. Borde man inte rimligtvis förlora tid om man hoppar högre och längre? I så fall vore ju mindre hoppa-färdighet att föredra, förutsatt att man inte är en snubbel-expert. Jag och Calle har planer på att lösa detta mysterium och bli rika. Vi vill även utforska hur lönsamt det är att ha en hög disciplin, men inte idag för jag ska få besök. Skulle ditt liv (eller din tävlingsoutfit) förändras om "hoppa" visade sig bidra till långsamhet? Vilken färdighet prioriterar du förutom rida och snabbhet?  Jag bara måste dela med mig av min första förstaplats på superlänge! DET ÄR ETT MIRAKEL. Jag må ha laggat lite eftersom jag filmade, men det kändes inte märkbart mer än vad datorn brukar göra i championat. Nu ska jag krama 10 främlingar och 5 vänner innan dagen är slut. Gör det du också.  Om det är någon jag saknar av mina forna hästar så är det Sulis. Han var en kamrat, en broder - en vän. På sina ädla och lagom fungerande ben brukade han och jag susa fram. Han var inte den bästa men han var fullt duglig. I snällhet vann han alla tävlingar bara genom sin existens. Det var innan han gav sig av.   Det jag saknar mest med Sulis är hans fiktiva personlighet som verkligen skrek av dumdristighet. Ja, Sulis var som Oldis fast värre. Han var helt förlorad i världen och i sitt eget drömrike var han en obesegrad superhjälte som skulle rädda alla salsaflaskor. De valpiga ögonen och oskyldiga näsborrarna kommer för evigt att finnas på min näthinna. Jag minns hans skönhet, elegans och fantasi. "Sulis är ju ung och kass på det mesta men det har jag överseende med eftersom han är både gullig och snäll. Han är mycket social och går bra ihop med allt från barn till björnar. " - Gammelbloggen 2013-07-09 Sulis var ingen tävlingshäst. Tvärtom brukade han medvetet sakta in och låta alla andra vinna. Det gick inte att argumentera med honom i det tillståndet. Jag lärde mig snart att hålla honom inomhus och låsa dörren. Lydnaden var det egentligen inget fel på, utom när det kom en ekorre eller en människa eller en häst eller en spännande vindpust från norr. Då vaknade Sulis äventyrsinstinkter som var djupt rotade. Känslan av att Sulis inte riktigt passade mig kom ganska tidigt, men jag valde att förneka den. Varje gång jag red honom var jag i förnekelse. Jag blundade och blundade, tills vi sprang in i ett staket. Det gav mig en hjärnskakning vilket jag inte rekommenderar. Efter händelsen blev jag tvungen att tänka om, inte bara för min utan även för Sulis säkerhet. Jag gick ut på stranden i Fort Pinta och släppte honom fri. Han simmade ut i havet och blev en sjöelefant. Det var sista gången jag såg honom. När saknaden efter Sulis är som värst tänker jag på hur ofta han var dålig i magen. Det var ett brunt helvete som jag ska bespara dig detaljerna från. Ibland går det dock inte att lindra smärtan. Då rider jag till horisonten och ropar, men det enda jag får är kommentarer från främlingar om att jag är vansinnig.   Jag har fått fast anställning som Rainbow Dragon's fotograf! Mitt uppdrag är att väcka liv i det uråldriga fotoalbumet som uppdaterades senast i februari. Följ min kamp på denna sida. 
Ibland behövs Monsters lugna själ för att lugna min... mindre lugna själ. Studera tråkbilderna och lägg märke till hur PERFEKTA vi är för varandra.   Du måste erkänna att jag och bara jag är den som passar bäst ihop med denna ståtliga häst. Ingen annan!!! 
Klubben Ruth anslöt sig till heter Rainbow Dragons. Det är en färgglad klubb som kanske inte matchar hennes traditionella klädkod. För dig som inte vet går Ruth aldrig runt i färgglada kläder utom ibland. Men den 17-åriga flickan förklarar att hon är färgglad på insidan. - Jag brukar inte kolla där så ofta men jag har sett nyanser av både blått, gult och lila. Rainbow Dragons ägs av Felicia Darkfall som är en man. Han är stolt skapare till sin klubb och säger att den förkortas RD. RD står alltså inte för "rullande djurmat" som man tidigare trott. Enligt skaparna själva är Rainbow Dragons en glad och trevlig klubb som älskar att hitta på saker tillsammans. Samtliga medlemmar tycks hålla med. - Vi äter barn, förklarar sekreterare Rebecca Darkfall. Ibland har vi kadriljer också.   |
Hej :DMitt namn är Ruth och jag är en 20 år gammal SSO-veteran. Jag är en bloggare (!!!), resten kan du läsa -> HÄR <- Arkiv
July 2017
Kategorier |
