Vaknade till en härlig eftermiddagslampa idag och kände att livet var värt att leva. Hädanefter kommer denna blogg att utgöra provisorisk terapi. Det knepiga är att blogga på ett sätt som ger livet mening, men inte så mycket mening att det utgör merparten av vad som är värt nåt i livet. Har redan failat på nummer 2. Idag så kom det hästar! Onsdag, onsdag, min lyckodag. Det är givet att jag ska köpa den rödsvarta, eftersom jag fortfarande vägrar släppa min snuttefilt, dvs. färgen röd. Det är tragiskt att hästarna inte kan springa snabbare än vad som fortfarande borde klassas som långsamt. Att vara snabbare än de Jorvikiska ponnyerna är ingen bedrift. En sak stör jag mig på med weebly. Det går inte att göra överstruken text?! Och jag som älskar överstruken text. Men nu listade jag åtminstone ut hur man gör undertext till bilder. Ett steg närmare världsherravälde.
HALLÅ. Notera att texten på sidan säger att jag fortfarande är 17 år. Jag önskar verkligen att det kunde kännas så inombords också, för 17 var en helt okej ålder faktiskt. Både 16 och 17 var relativt trevliga åldrar, det har jag för mig, men jag är ju halvt dement så eh, glöm det. JAG HAR VARIT BORTA. Efter en nostalgitripp på archive.org (bästa sidan) råkade jag i mitt mest egocentriska ögonblick surfa in på den här bloggen. Mitt inre gose-hjärta började genast skutta och genomföra avancerad känslomässig akrobatik. Därför skriver jag nu ett inlägg. Det är idiotiskt. Slå mig. Häromdagen träffade jag en trevlig person. Överväldigande trevlig var hon egentligen inte, men ändock en person, så det blir halvt rätt i alla fall. Detta skedde förresten på SSO! Jag var på väg med mitt fiskespö i högsta hugg, och min arma krake till häst, för att dräpa några fiskar. Hade just passerat James gamla vind, om någon mot förmodan skulle bry sig om min lokalisation. JAG TRÄFFADE DEN HÄR TJEJEN. Minns inte hennes namn (EDIT: Hannah Lionnose), men det är irrelevant. Vi blev kompisar!!! Först fick jag äran att följa henne heeela vägen till Fort Pinta och träffa hennes blyga kamrat. Därefter uppstod någon slags halv-bekantskap som jag så saknat från gamla SSO-dagar. Det var ingen kärlek vid första ögonkastet, naturligtvis, men det funkade. Vi hade trevligt. Åtminstone jag hade det, så att säga... Sedan blev jag irriterad för en grej och stack. Här är mitt alldeles egna bildspel, mobba inte! För att sammanfatta livet: Har faktiskt hängt på SSO nu ett tag. Eller hängt och hängt, jag har enbart trampat runt och gjort hjärndöda uppdrag under någon slags illusion att jag gillar det. Givetvis gillar jag inte att göra hjärndöda uppdrag. Men det är ett bra sätt att fördriva tiden på om man är deprimerad, orkeslös och/eller lyssnar på en sån där podd, vilket är mitt nyfunna intresse (eller snarare enda intresse (eller snarare tvångsbeteende (</3))).
Har även funderat på att sälja fem av mina hästar. Lucy får inte bestämma! Tack för mig. Jag kommer nog inte skriva igen. Igår hade jag äran att vara fotograf och filmare på det stora kadriljmästerskapet. Eftersom jag tillhör en klubb vid namn Rainbow Dragons, som för övrigt vann mästerskapet, föll det sig naturligt att den efterföljande filmen skulle handla om den. Glöm inte att nominera mig till årets bästa filmregissör. VI MÖTS SNART IGEN.
I förrgår när jag, Calle och Michelle uppfann en uthållighetstävling började vi experimentera med vad vissa färdigheter faktiskt innebär. Vi gjorde några intressanta upptäckter som bara vi tycker är intressanta och därför tänker jag inte berätta om dem. Något jag dock funderat på länge är om hoppa-färdigheten är så bra som alla verkar tro. Borde man inte rimligtvis förlora tid om man hoppar högre och längre? I så fall vore ju mindre hoppa-färdighet att föredra, förutsatt att man inte är en snubbel-expert. Jag och Calle har planer på att lösa detta mysterium och bli rika. Vi vill även utforska hur lönsamt det är att ha en hög disciplin, men inte idag för jag ska få besök. Skulle ditt liv (eller din tävlingsoutfit) förändras om "hoppa" visade sig bidra till långsamhet?
Vilken färdighet prioriterar du förutom rida och snabbhet? Jag bara måste dela med mig av min första förstaplats på superlänge! DET ÄR ETT MIRAKEL. Jag må ha laggat lite eftersom jag filmade, men det kändes inte märkbart mer än vad datorn brukar göra i championat. Nu ska jag krama 10 främlingar och 5 vänner innan dagen är slut. Gör det du också. Om det är någon jag saknar av mina forna hästar så är det Sulis. Han var en kamrat, en broder - en vän. På sina ädla och lagom fungerande ben brukade han och jag susa fram. Han var inte den bästa men han var fullt duglig. I snällhet vann han alla tävlingar bara genom sin existens. Det var innan han gav sig av. Det jag saknar mest med Sulis är hans fiktiva personlighet som verkligen skrek av dumdristighet. Ja, Sulis var som Oldis fast värre. Han var helt förlorad i världen och i sitt eget drömrike var han en obesegrad superhjälte som skulle rädda alla salsaflaskor. De valpiga ögonen och oskyldiga näsborrarna kommer för evigt att finnas på min näthinna. Jag minns hans skönhet, elegans och fantasi. "Sulis är ju ung och kass på det mesta men det har jag överseende med eftersom han är både gullig och snäll. Han är mycket social och går bra ihop med allt från barn till björnar. " - Gammelbloggen 2013-07-09 Sulis var ingen tävlingshäst. Tvärtom brukade han medvetet sakta in och låta alla andra vinna. Det gick inte att argumentera med honom i det tillståndet. Jag lärde mig snart att hålla honom inomhus och låsa dörren. Lydnaden var det egentligen inget fel på, utom när det kom en ekorre eller en människa eller en häst eller en spännande vindpust från norr. Då vaknade Sulis äventyrsinstinkter som var djupt rotade. Känslan av att Sulis inte riktigt passade mig kom ganska tidigt, men jag valde att förneka den. Varje gång jag red honom var jag i förnekelse. Jag blundade och blundade, tills vi sprang in i ett staket. Det gav mig en hjärnskakning vilket jag inte rekommenderar. Efter händelsen blev jag tvungen att tänka om, inte bara för min utan även för Sulis säkerhet. Jag gick ut på stranden i Fort Pinta och släppte honom fri. Han simmade ut i havet och blev en sjöelefant. Det var sista gången jag såg honom. När saknaden efter Sulis är som värst tänker jag på hur ofta han var dålig i magen. Det var ett brunt helvete som jag ska bespara dig detaljerna från. Ibland går det dock inte att lindra smärtan. Då rider jag till horisonten och ropar, men det enda jag får är kommentarer från främlingar om att jag är vansinnig. Jag har fått fast anställning som Rainbow Dragon's fotograf! Mitt uppdrag är att väcka liv i det uråldriga fotoalbumet som uppdaterades senast i februari. Följ min kamp på denna sida.
Ibland behövs Monsters lugna själ för att lugna min... mindre lugna själ. Studera tråkbilderna och lägg märke till hur PERFEKTA vi är för varandra. Du måste erkänna att jag och bara jag är den som passar bäst ihop med denna ståtliga häst.
Ingen annan!!!
Klubben Ruth anslöt sig till heter Rainbow Dragons. Det är en färgglad klubb som kanske inte matchar hennes traditionella klädkod. För dig som inte vet går Ruth aldrig runt i färgglada kläder utom ibland. Men den 17-åriga flickan förklarar att hon är färgglad på insidan. - Jag brukar inte kolla där så ofta men jag har sett nyanser av både blått, gult och lila. Rainbow Dragons ägs av Felicia Darkfall som är en man. Han är stolt skapare till sin klubb och säger att den förkortas RD. RD står alltså inte för "rullande djurmat" som man tidigare trott. Enligt skaparna själva är Rainbow Dragons en glad och trevlig klubb som älskar att hitta på saker tillsammans. Samtliga medlemmar tycks hålla med.
- Vi äter barn, förklarar sekreterare Rebecca Darkfall. Ibland har vi kadriljer också. Idag hade jag och Tove roligt med översiktskameror. Vi ville utveckla den klassiska bugghoppningen ("fyllohoppning") i ridhuset till något mer, så vi gjorde det. Här är varianterna vi lekte. VARIANT 2 Om man inte vill ha en specifik plats som mål, kan man fokusera på att helt enkelt springa längst (i blindo). Man följer då vägen, vänster eller höger om ridhuset och hoppas på att inte springa av den. Som Fido.
VARIANT 4
Samarbeta genom att en person förvandlar sig till instruktör och den andra förvandlar sig till hund. Instruktören ger instruktioner som hunden lyder blint. Hunden börjar med att springa till kameran i A-delen innan tävlingen startar, medan instruktören stannar i B-delen för att dela ut order. Även här borde man ha förbestämda mål. Det kan vara exempelvis "hoppa så många hinder som möjligt med hjälp av instruktören" eller "inte bli förbannad". Tänk på att det är en väldigt kort tid man har på sig. På "om mig"-sidan finns information om alla mina hästar utom Fido. Och ponnyn. Och några till. Nu till frågan. Om du var en av mina hästar, vilken skulle du vara?! För att underlätta för latmaskar har jag sammanfattat mina hästars egenskaper i listor. Ifall det är något ord du inte förstår, använd denna sida.
VARNING! Se upp för att begränsa din personlighet - den är nämligen inte skriven i sten. Själv är jag lik Oldis och Fido, lite Majsan och lite Freddy... samt lite lik Syster och Monster.
Om du var en av mina hästar, vilken skulle du vara?! För fem år sedan hände något obegripligt. Min älskade mamma försvann. Hon lämnade Jorviks marker på sina ädla ben, för att aldrig mer återvända. Tills nu. För två månader och tio dagar sedan tog hon steget tillbaka till verkligheten. Idag är vi oskiljaktiga. Egentligen lämnade mamma aldrig Jorvik. Hon bodde i en silo, men det räknas inte. Att det var något särskilt med silon visste jag hela tiden, dock utan att kunna sätta fingret på vad. Funderingarna kretsade främst kring atombomber, pyramider och tidsmaskiner. Jag var en envis dotter som letade i åratal efter min mamma; jag flög över haven och grävde under marken, men utan framgång. När jag red över Atlanten upptäckte jag mina fysiska begränsningar. Fem år senare fann jag mammas vykort i klocktornet - svaret på alla mina funderingar. Jag red omedelbart till silon för att slå ihjäl henne. Under det tappra äventyret, som gick via ett rör och uppför ett rep, fick jag användning för min inre apa. Till slut nådde jag mitt mål. Mamma var sig lik. Hennes ädla tapperhet kombinerat med dramatiska och överdrivna läggning var som att få en fisk i ansiktet. Som jag hade saknat hennes neurotiska tillstånd. Jag hade saknat hennes charm och alla andra magiska egenskaper som jag, tack vare genetikens under, har tillåtits ärva. Nu behöver jag inte längre känna mig ensam och annorlunda i en värld av mentalt stabila människor. Jag har funnit min skapare. Fenomenet statistik gör mig bara förvirrad. Jag är medveten om att den kan gå lite upp och ner, särskilt i början. Min är dock en extremist i sitt slag. Positivt är att den bidrar till konstant spänning.
Den som inte sovit vet att jag har en ny häst som heter Fido. Jag köpte honom igår på grund av kärlek vid andra ögonkastet. För att slippa tänka på levlandet jag har framför mig, bjuder jag på några viktiga ögonblick under vår tid tillsammans. Tips! Tryck på bilderna.
Alla förtjänar respekt och bra behandling. Observera - alla. Det gör mig ledsen, och frustrerad, och lite mordisk, när detta glöms bort. Dåligt bemötande är skrämmande vanligt på Jorvik.
Detta är exempel på faktorer som, enligt vissa människor, avgör hur väl du förtjänar att bli bemött. Du förstår, om du bara är i nivå 4 och inte har hunnit köpa några fina kläder än, då har du inget direkt värde som medlem. Din omgivning har all rätt att ignorera dig och utesluta dig från sociala sammanhang med ursäkten "du är för ny". För att markera hur mycket jag hatar detta beteende brukar jag göra motsatsen. Jag gör mitt bästa för att ge nybörjare den uppmärksamhet de förtjänar. Att säga "hej" och svara på tilltal räcker långt. Vill man avancera ytterligare kan man visa personen runt, erbjuda sin hjälp eller hosta fram ett riktigt dåligt skämt. Bara fantasin sätter gränser. Och reglerna. Tänk dock på att för mycket text kan överväldiga en ny medlem. Det är nog bara jag som behöver tänka på det. Tänk även på att nybörjare är fantastiska individer med potential. Framför dig har du kanske en framtida president, bloggkändis eller till och med vän. När man umgås med nya medlemmar ger man dem ett gott intryck av SSO. Chansen för att de ska fortsätta spela ökar, vilket i sin tur leder till en bättre ekonomi för spelet. Du gör alltså SSO en tjänst om du uppmärksammar nya medlemmar. Men inte bara det. Bättre ekonomi innebär nämligen ett bättre spel. Det kan du själv dra nytta av. Slutligen vill jag påpeka att de flesta nya medlemmar är skräp, precis som de flesta gamla medlemmar. Mitt i röran kan man dock ha turen att finna en riktig pärla, t.ex. Emma Southlord som jag fiskade upp från Moorland en dag. Nu blev det så att jag tävlade ponnychampionatet. För första gången. Igår. Jag är grymt besviken men egentligen inte på loppet, utan på det s.k. riddjuret som inte vet hur man rör sig framåt i en acceptabel takt. Jag kände mig som en levande snigel. Loppet var inte heller särskilt spektakulärt. Om de ska ha ponnyer kan de väl åtminstone se till att benen rör sig någorlunda snabbt, för det är väl tanken när man springer? Tror jag. Kanske. Om du uppskattar filmer med ekipage som springer längs samma vägar som du själv gjort ca 100 gånger i ditt liv för att sedan gå i mål på samma plats som du själv gjort massa gånger, då kommer du uppskatta min film. Idag tävlade jag för första gången på månader i ett championat! Nästan första gången i alla fall. Firgroves championat fick den stora äran. Sakta och fokuserat red jag fram till championatkvinnan, våra blickar möttes och jag nickade högtidligt. Det måste varit en underbar syn som tyvärr inte dokumenterades.
Sedan kräktes championatkvinnan. Under loppet infann sig en genuin känsla av klumpighet. Så här efteråt är jag nöjd med min andraplats. Jag har nu börjat fundera på vilka championat jag gillar mest och har kommit fram till följande: (RUTH TESTAR READ MORE-KNAPPEN) För första gången i min livshistoria har jag möjlighet att se unika besökare. Jag misstänker dock att jag ligger i riskzonen för att drabbas av besökarbesatthet. Av säkerhetsskäl rekommenderas alla som inte vill bli smittade att hålla sig borta. Den 21:a juli hade min blogg nått 76 stycken unika besökare vilket känns förträffligt med tanke på min långa frånvaro o.s.v. Vänligen bortse från den stiliga nedgången i diagrammet, den finns inte. Jag har det ultimata tipset för att överleva den livsfarliga bron. Det är att andas djupt och hålla långt till vänster eller höger när man springer upp på den. Denna teknik är beprövad ca två gånger så du kan lita på mig. Sannolikt kommer mitt tips att förlänga ditt liv vilket ökar dina chanser till avkommor som i sin tur kan bidra till mer överbefolkning på jorden.
Vi har fått en hästtransport vid ridhuset för att stilla transportgalna medlemmars behov. Brevnördarna, däremot, lever fortfarande i stor fattigdom. Uppskattad statistik pekar på att frustrationen ökar i takt med orättvisan. I alla fall hos Ruth Shortwood. Ta en titt på Jorvik och du kommer snart att finna ett antal medlemmar som strövar omkring. Dessa är faktiskt riktiga människor, bakom spännande alias såsom Delfina Lioncake eller Katja Waterwater. Det är människor med olika intressen och karaktärsdrag, styrkor och svagheter. Alla bär dem på ett gemensamt, grundläggande behov - det sociala behovet. Utan att uppfylla det sociala behovet kommer man att ruttna bort och därmed dö. Det är av stor vikt att Jorviks ledning gynnar socialt utbyte för att hålla dödsstatistiken nere och invånarantalet högt. Med bristande möjligheter kommer livskvaliteten att vara fortsatt låg för Jorvikborna. Jag har tidigare förespråkat om en bättre chattfunktion samt enkla användarprofiler med möjlighet till statusmeddelanden. Tyvärr har mina önskningar inte gett resultat. Brevfunktionen är praktisk och fungerar som komplement till chatten. Vissa gånger kan man helt enkelt inte nå någon via chatten, eller behöver skriva något lite längre. Då springer man genast till brevlådan, full av tacksamhet över att den finns. Förutom när den inte gör det. Man kan behöva rida orimligt långt för att skicka ett brev, t.ex. från ridhuset till vingården. Denna mödosamma färd får hästen att nästintill kollapsa av vätskebrist och utmattning. Kanske lider ens häst av fetma eller svåra hälsoproblem så att fysisk aktivitet är förenat med döden. Att man ska behöva plåga sitt riddjur så mycket för att skriva till sin vän eller fiende, är en skandal. (Med den nya transporten kan man visserligen åka till vingården, men det kostar!) Ridhuset är en populär plats att tillbringa långa dagar i, om man är lite dålig och behöver öva på sin ridning. Vissa socialiserar i ridhuset, andra tränar eller tävlar och ytterligare några gör förbjudna saker. Varför finns det ingen brevlåda på en så attraktiv plats? Brevlådan på vingården är användbar, men inte tillräcklig. Och inte bara det. Faktiskt är hela området mellan Västkobbens fiskeby och Vingården utelämnat för brevlöshetens våld. Inte undra på att ingen vill vara där längre. Jag vill påminna om hur bra det är att ledningen uppmärksammat latmaskars behov genom att placera en hästtransport vid ridhuset. Nu slipper man sluta sina dagar på en väg, om man har pengar vill säga. Ytterligare åtgärder behöver dock göras med hänsyn till fattigdom och till desperationen efter brevlådor. Mvh en upprörd medborgare
|
Hej :DMitt namn är Ruth och jag är en 20 år gammal SSO-veteran. Jag är en bloggare (!!!), resten kan du läsa -> HÄR <- Arkiv
Augusti 2017
Kategorier |